Om

I denna blogg skriver jag, Mikael, i stort sett om vad som helst, men som namnet på bloggen antyder mest om skeenden m.m. i naturen. Russula är kremlornas vetenskapliga släktnamn. Detta svampsläkte är stort och det innehåller både några fina matsvampar och en del skarpa svagt giftiga arter. På bilden en storkremla (Rússula paludósa).

Rho Cassiopeiae

Stjärnbilden Cassiopeja ser ut som ett W och längst upp på den högra spetsen av detta "dubbelve" ligger beta-stjärnan Caph.
Till höger om den ligger rho-stjärnan vilken man kan se med blotta ögat, och med en vanlig handkikare (8X40) syns den tydligt. Ikväll ligger Cassiopeja brant upp i VNV, nästan i zenit, och för att hitta rhostjärnan ska man från Caph se åt NV dvs en liten bit ner mot nordvästhorisonten.
Vad är det för märkvärdigt med denna stjärna då? Jo, den ligger 11 648 ljusår från jorden. Dvs det ljus vi ser av den idag lämnade stjärnan för 11 648 år sedan, och ljuset har under alla dessa år (som vanligt) färdats med en hastighet av 30 000 mil i sekunden. Vi ser den alltså nu som den såg ut när den senaste istiden precis hade släppt sitt grepp här hos oss. Att man trots detta avstånd kan se den så bra beror på att den har en absolut magnitud på -7.5, dvs den är en halv miljon gånger ljusstarkare än solen.
Den är en gul hyperjätte och av den stjärntypen känner man bara till sju stjärnor i hela Vintergatan. Den kommer troligen snart att explodera i en supernova. Fast troligtvis har det nog redan skett. Vi får se när denna händelse kommer att synas från Jorden.

Ljusföroreningar

Många tycker säkert att det är mysigt med en massa belysningsanordningar, det är ju så mörkt här uppe i norr vid denna årstid. Det är inte bara något som förekommer i våra tätorter, utan även på landsbygden är det fullt av ljusföroreningar. Tyvärr för det med sig en hel del negativt. Djur förstår inte varför det aldrig blir natt, det stör fåglars flyttning och människor kan få förstörd nattsömn.
Detta är något som jag har tänkt på väldigt länge, inte minst för att det har försvårat stjärnskådandet, och idag togs det upp i P1:s Naturmorgon. Man var vid Marbäcks kyrka utanför Ulricehamn vilken har en stark fasadbelysning. Detta hindrar fladdermössen från att ge sig ut på jakt under sommarnätterna eftersom djuren tror att det fortfarande är dag. Senare besöktes också Finnekumla kyrka där det var mörkare och därmed bättre förutsättningar för fladdermössen.

Det allra värsta med det artificiella ljuset är att det stör insekter som ska pollinera växter nattetid. Därmed påverkar det även oss eftersom pollineringen uteblir och växterna inte kan gå i frukt och mogna. Insekterna hittar inte heller varandra för reproduktion och minskar således också i antal.

Det finns säkert många förklaringar till att vi vill ha så mycket ljus omkring oss, men vi bör nog tänka om lite. Vart har t.ex. energisparandet tagit vägen? I och för sig finns det många lågenergilampor numera, men det gäller nog knappast för all den armatur vi använder.

Några soppar

Soppar är rätt lätta att känna igen eftersom de har rör under hatten och inte skivor, taggar eller något annat. Här presenteras fem matsoppar samt den oätliga gallsoppen.




 
Björksopp (Leccínum scábrum). En utmärkt matsvamp som tillhör strävsopparna (släktet Leccínum), vilka f ö samtliga är ätliga. Dessa känns igen på filttofsarna, dvs de sträva små fjäll som sitter på foten. Hos björksoppen är dessa mycket mörkt bruna till i stort sett svarta. Hattfärgen kan variera en del i olika bruna nyanser. Rören under hatten är först vita, senare lite gråa och ofta med bruna fläckar. Svampköttet är vitt, och till skillnad från flera andra strävsoppar förändras inte färgen i snittytor och vid tumning. Som namnet antyder växer den tillsammans med björk.
 

 
Tegelsopp (Leccínum versipélle) tillhör också strävsopparna. Alla strävsoppar är ätliga, och tegelsoppen utgör givetvis inget undantag. Hatten är orange och har ofta överhängande hatthud. Porerna (rörmynningarna) är gråaktiga, men blir blekare med åldern och vid tumning grålila. Filttofsarna på foten är helt svarta. Foten kan färgas blå eller blågrön nära basen. Ofta är små exemplar bäst till mat, men just tegelsoppen kan behålla sin fasthet och användas även när den nått en storlek som den på bilden. Köttet är vitt men i snitt rodnar det för att sedan bli grålila och till sist nästan svart. Vid tillagning blir det också svart. Den växer med björk.
 

 
Gransoppen (Leccínum piceínum) har bruna fjälltofsar och rödbrun hatt. Fotbasen blir blågrön vid skada och svampköttet lila vid tumning, senare brungrått. Det blir emellertid aldrig helt svart som hos t.ex. tegelsopp och aspsopp, inte ens vid tillagning. Den växer med gran.
 

 
Stensopp eller Karljohan (Bolétus edúlis). En av våra bästa matsvampar. Den tillhör ädelsopparna (släktet Bolétus) vilka ofta har en rätt tjock och knubbig fot, i synnerhet som unga. Den bruna hattfärgen kan variera en hel del från mycket mörk till mycket ljus, bl.a. beroende på var den förekommer. Den växer nämligen med ett flertal olika både barr- och lövträd. Rören är först vita, sedan gula eller gulgröna. Den ljusa foten har ett vitt ådernät. Som alla soppar vinner den både i smak och konsistens om den torkas.
 

 
Rödbrun stensopp (Bolétus pinóphilus) är en nära släkting till karljohansvampen. Hatten är rödbrun och ganska ojämn på ytan. Den har en klart mörkare fot än karljohan, men har som mogen svamp samma gula till gulgröna rör som sin släkting. Den växer framförallt med tall i renlav- och lingonrisdominerad tallskog och kallas därför populärt för "tallkalle". Den kan emellertid också växa med gran (vilket exemplaren på bilden gjorde) och även med bok. Precis som karljohan är den en utmärkt matsvamp. Här är två välväxta exemplar.
 

 
Gallsopp (Tylópilus félleus). Den är troligen inte giftig, men den är helt oätlig p g a den mycket bittra smaken. Hatten är gulbrun till olivbrun och lite sämskskinnsartad, och det lite pösiga rörlagret är vitt men blir vid spormognaden rosa. Foten har ett kraftigt mörkt ådernät. Växer med tall.

Femtio år sedan högertrafikomläggningen

Idag den 3 september är det 50 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Då 1967 var det en söndag och i år är det också en söndag, så det är ett riktigt jämnt jubileum.
Jag har många minnen från den dagen. Det första jag gjorde när jag vaknade var att titta ut genom fönstret. En SAAB 93 körde åt ett håll och en VOLVO 444 körde åt ett annat, båda på höger sida (som väl var).
Jag följde också med pappa när han körde ner till Holgers kafé för att köpa kakor till eftermiddagskaffet, och jag måste säga att det var märkligt att åka över på högersidan av vägen. Senare på dagen var vi ett gäng som under ledning av en kompis förälder cyklade runt i samhället och prövade på den nya högertrafiken.
Dagen efter cyklade jag till skolan, och när vi började den första lektionen frågade fröken om det gick bra för oss att cykla till skolan på höger sida. Vi svarade ”ja”, och sen gick vi direkt vidare med lektionen.

Nattlysande moln


 
Under sommaren kan man nattetid på våra breddgrader se nattlysande moln på norrhimlen. De ligger långt över den höjd på vilken vårt väder äger rum. Inte ens Cirrusmoln, som befinner sig på kanske 10 000 meters höjd, är solbelysta på natten utan ser mörka ut. De nattlysande däremot ligger ca 80 km över jordytan, så att de belyses av solen också mitt i natten.
 
De är lysande vita och består av små iskristaller, mycket mindre än de som våra vanliga iskristallmoln på 8-10 km:s höjd består av. Var dessa iskristaller kommer ifrån är lite osäkert, men de bildas i alla fall runt små partiklar av meteoritdamm.
Det är bara under klara nätter i framförallt juni och juli och på latituder mellan 50 och 65 grader som vi kan se dessa moln, och solen måste ligga 10 grader under horisonten. De är helt enkelt för tunna för att kunna ses på dagen. Under vinternätter ser man dem inte heller, eftersom solen då ligger för långt under horisonten och inte kan belysa dem underifrån.

Äldre inlägg