Château Bonnet


 
Om man vill köpa ett bordeauxvin utan att det ska kosta skjortan så ska man kanske inte leta viner från Médoc, Graves, Pomerol eller St.-Emilion i första hand, utan distriktet Entre-Deux-Mers är nog mer lämpligt.
Namnet betyder pretentiöst nog ”Mellan två hav”, men det är inte fråga om några hav utan distriktet ligger mellan floderna Garonne och Dordogne.
Tidigare gjorde man inga märkvärdiga viner här utan de var ofta svavlade och rätt slappa. Under senare år har kvalitén höjts avsevärt p g a att man har börjat kalljäsa musten.
 
I Cadillac, Loupiac och Sainte-Croix-du-Mont görs söta vita viner som delvis är botrytisrötade.
Vill man istället ha ett lättare och friskare vitt vin så skulle jag rekommendera vinmakaren André Lurtons Château Bonnet, vilket är både bra och prisvärt. Vinet innehåller ädelrötedruvan Sémillon men den viktigaste druvan i detta vin är Sauvignon Blanc, och som en extra krydda innehåller det också några procent Muscadelle (vilken inte är släkt med Muskatdruvefamiljen).
Château Bonnet passar bra till fisk, lättare kötträtter, soppor och frukt, och det fungerar också utmärkt som vindrink.

Varför Jesus Kristus?




”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er”; (Fil. 4:4). Hur kan Paulus så med eftertryck uppmana oss att ALLTID vara glada i Herren? När man mår bra och allt verkar positivt, då kanske man kan instämma i detta. Tillvaron kan emellertid, som vi alla vet, ofta upplevas som tung, meningslös och godtycklig. Hur kan man då säga att vi alltid ska glädja oss? Vi måste ju också få vara ledsna, sura och griniga. Livet består av både glädje och sorg. Både liv och död ingår i tillvaron. Man kan väl inte alltid vara lycklig?
 
Nyckeln ligger i att det står: ”Gläd er i HERREN!” Glädjen i Herren kan inte brytas ner av något på jorden eftersom den glädjen är himmelsk, den står över allt annat. Därför kan man verkligen vara glad oavsett i vilken livssituation man är, vilket humör man är på, eller i vilket hälsotillstånd man befinner sig.
 
Bibeln säger att inför Gud finns den verkliga glädjen. Det är här på jorden som vi har både glädje och sorg, både liv och död, både lycka och förtvivlan. Gud kallar oss till den eviga glädjen och lyckan, till det eviga Livet. Säger vi ”ja” till Jesus som vår räddare och försonare, har Gud lovat oss detta. Det sker genom TRON på Jesus, att vi accepterar det han har gjort för oss.
Vad säger Bibeln mer om detta? Jo, att det finns en sanning som är uppenbarad av Gud. Det står inte att det kanske är sant för dig men inte för mig, eller tvärtom. Den talar om EN sanning, DEN SANNE. Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”; (Joh. 14:6).
 
Varför är Jesus så kategorisk? Varför finns det ingen annan väg? Varför finns räddningen endast hos Jesus? Det finns ju så många religioner och tankesystem, många kloka och insiktsfulla funderingar. Kan inte de vara bra också?
Gud visar i Bibeln hur Han genom historien har kallat människan tillbaka till sig. Gud är suveränt fri att handla, medan vi inte har hela bilden från vårt perspektiv. Vi kallas att följa Gud, och Han handlar alltid av nåd!

Han var tvungen att göra det yttersta för att rädda oss från vår synd och ondska, från vår egennytta och bundenhet i oss själva: Nämligen att utge sin egen Son, Jesus Kristus. HAN gjorde det vi inte kunde. Han gjorde det för oss, för att Han älskar oss! Detta är den verkliga glädjen!
 
När Gud själv kommer till jorden måste allt annat förblekna!

Tideböner


 
För några år sedan skrev jag här på bloggen om tidegärden och jag tänkte att jag nu kunde berätta lite mer om de olika tideböner som ingår i denna.
 
Redan på Gamla testamentets tid bad man vid bestämda tillfällen, t.ex. står det i Daniels bok att han bad tre gånger om dagen (Daniel 6:10). Tidigt inom den kristna Kyrkan kom man också att börja be vid bestämda klockslag under dygnet.
Bönerna är ofta ur Bibeln, inte minst psaltarpsalmer, och man sjöng eller reciterade dem för det mesta. Att man sjöng bönerna återspeglas i vissa termer, t.ex. ”canticum”, ”ottesång” och ”aftonsång”.
Ett ”canticum” är en sjungen bibeltext som inte är en psaltarpsalm. Det finns tre särskilda cantica som förekommer regelbundet och det är ’Benedictus’ Sakarias lovsång (där texten är hämtad ur Luk 1:68-79) och som används i laudes, ’Magnificat’ Marias lovsång (Luk 1:46-55) som förekommer i vespern, samt ’Nunc dimittis’ Symeons lovsång (Luk 2:29-32) vilken förekommer i completoriet. (Se nedan!)
 
Tiderna för de olika tidebönerna kan variera, men för enkelhetens skull håller vi oss här till ett tretimmarsintervall.
Vid midnatt, kl 00, bad man en ’vigilia’ eller ’nocturne’ (midnattsbön). Vigilia betyder ”vaka” och ibland hade man en hel vaknatt där man bad vid varje hel timme fram till morgonen, fast det vanliga var kanske tre nocturner. Nocturne kan översättas med ”nattsång”, vilket antyder att tidebönerna sjöngs eller reciterades till stor del. (Se ovan!)
Idag förekommer en del gudstjänster där namnet vigilia ibland används, t.ex. vid midnattsgudstjänsterna under julnatten, nyårsnatten och påsknatten. Det förekommer också vigilior under midsommarnatten och i övrigt närhelst man önskar fira dessa.
 
Så småningom började man be ’matutin’ (ottesång) kl 03. Man flyttade helt enkelt fram vigilian till tidiga morgonen. Man bad alltså i regel inte båda dessa tideböner under ett och samma dygn utan antingen vigilian eller matutinen, såvida man inte hade en hel vaknatt.
Idag firar man ibland fortfarande ottegudstjänster, och bland dem torde de mest välkända vara julottan på Juldagen och gökottan på Kristi himmelsfärdsdag. Även under den tidiga påskdagsmorgonen är det inte ovanligt med ottesång ”vid Jesu öppna grav”.
 
Matutinen inleds med ett ’invitatorium’= ”inbjudan”, vilket är en uppmaning att inför den förestående gryningen åkalla och lova Herren. När matutinen inte firas kan invitatoriet flyttas fram till laudes.
I matutinen används också lovsången Te Deum under söndagar och högtidsdagar, men när man inte ber matutinen kan även denna lovsång med fördel flyttas fram till laudes dessa dagar.
Under vissa perioder har det varit brukligt att ersätta vigilian/matutinen med en läsningsgudstjänst vilken kan firas när som helst under dagen.
 
Vid dagens början kl 06, det vill säga ungefär vid soluppgången, fortsätter tidegärden med ’laudes’ (morgonbön). Detta är en av de viktigaste tidebönerna. Man tackar och lovar Gud för en ny dag och ber för denna. I laudes används det särskilda canticat Benedictus. I söndagens och högtidsdagars laudes kan också lovsången Te Deum användas när man inte har firat matutin.
Ibland bedes en (kort morgonbön) ’prim’ vid dagens första timme kl 07.
 
Under dagen bedes tre korta böner, ’ters’ (förmiddagsbön) vid den tredje timmen kl 09, ’sext’ (middagsbön) vid den sjätte timmen kl 12, och ’non’ (eftermiddagsbön) vid den nionde timmen kl 15.
 
Kl 18, eller vid solnedgången, är det så dags för en av de större tidebönerna igen och vi firar således ’vesper’ (aftonsång). Detta är den stora förbönstidebönen och man sjunger canticat Magnificat.
Förutom i den dagliga tidegärden är vespern eller aftonsången bevarad framförallt i helgsmålsbönen på lördagskvällen samt i långfredagens kvällsgudstjänst.
Det förekommer dock att även andra kvällsgudstjänster kallas vesper. Några exempel är adventsvesper, luciavesper, trettondedagsvesper, skördevesper eller jaktvesper på Tacksägelsedagen samt allhelgonavesper.
Dessa vesprar och aftonsångsgudstjänster innehåller i regel mycket musik.
 
Completoriet är den (aftonbön) som vi ber vid dagens slut eller vid sänggåendet kl 21. Den kompletterar eller fullbordar dagens tideböner och innehåller bl.a. självrannsakan med syndabekännelse, bön om förlåtelse, löftesord om syndernas förlåtelse samt canticat Nunc dimittis.
 
Som enskilda människor i vardagslivet, men även som församling, är det av förståeliga skäl svårt att fira en dygnsomfattande tidegärd. Man kan givetvis välja ett antal av tidebönerna efter hur vars och ens dag ser ut. Laudes, vesper och completorium är i alla fall de viktigaste tycker jag.

Vår fina gula men, trots allt, farliga sol




I universum finns oändligt många stjärnor. Bara i vår egen galax Vintergatan uppskattar man antalet till ca 200 miljarder, kanske t o m omkring 400 miljarder st.
De har alla olika konstellationer, består av lite olika grundämnen och delas därför in i olika klasser. Yttemperaturen avgör hur många grundämnen som är joniserade och hur mycket joniserade de är, det vill säga hur många elektroner som har slitits loss från atomen. Ju varmare en stjärna är desto mer joniserade är dess atmosfärs grundämnen.
Detta tar man reda på genom att studera stjärnans spektrum där man ser vilka spektrallinjer, det vill säga absorptionslinjer av olika grundämnen, som förekommer.
Spektraltyperna är O B A F G K M L och T, där O är den varmaste och T den svalaste.
Efter spektraltypsbeteckningen sätter man en siffra för att specificera stjärnans yttemperatur ytterligare, där 0 är varmast och 9 är svalast.
 
Förutom denna primära spektraltypsindelning fastställer man också en luminositetsklass genom att jämföra bredden på absorptionslinjer av väte, vilket indirekt också beskriver stjärnans storlek.
Luminositetsklasserna är 0=hyperjätte, I=superjätte, II=ljusstark jätte, III=jätte, IV=underjätte samt V= huvudseriestjärna och dvärg.
 
Huvudserien är där majoriteten av alla stjärnor befinner sig, så också vår sol. Både spektralklassen och luminositeten bestäms nästan enbart av stjärnans massa så länge den förbränner väte till helium genom fusion, och det är det de flesta stjärnor gör.
 
De hetaste stjärnorna är blå eller blåvita och de svalaste är rödaktiga. Däremellan har vi vita, gräddvita och gula stjärnor.
Spica i Jungfruns stjärnbild är blåvit, har en yttemperatur på 22 000° och har således fått beteckningen B1V.
Den röda superjätten Betelgeuse i Orions stjärnbild har en yttemperatur på endast 3 000°, och dess beteckning är M2I.
 
Vår närmaste stjärna är Solen. Den är gul (och kallas ibland också för "gul dvärg" även om detta specifika begrepp är på väg att överges), har en yttemperatur på ca 6 000° och har fått beteckningen G2V. Från och med denna spektraltyp, ”G” och lägre (mot svalare stjärnor), kan man i spektrumet även avläsa molekyllinjer och inte bara absorptionslinjer av grundämnen.
Vi ska vara glada för att vi inte har någon ljusstark blå eller röd stjärna som vår sol. Vår gula sol ger ett varmt och härligt ljus.
 
Solen är lika gammal som vårt solsystem, ca 4.6 miljarder år, och den beräknas lysa i ytterligare 5-6 miljarder år. Om ca 5 miljarder år har den förbrukat vätet i dess kärna och börjar i stället att förbränna helium. Samtidigt kommer den att svälla upp till en röd jätte, vilket ger den en radie som är 250 gånger större än vad den är idag. Det innebär att solsystemets inre planeter inklusive Jorden kommer att slukas av Solen. Oceanerna kokar bort och med dem försvinner också atmosfären, och allt kommer så småningom att förbrännas.
 
Förutsättningarna för liv på Jorden kommer emellertid att vara borta långt innan dess. Solen ökar nämligen för varje årmiljard sin luminositet med 10 %.
När solsystemet var ungt kunde t.ex. Venus vara beboelig, men Solen har sedan dess blivit varmare och idag är det 460° på Venus yta vilket bl.a. får bly att smälta. Solens allt högre temperatur gör också att Mars tunna atmosfär håller på att blåsa bort på grund av solvinden.
Inom en miljard år är Solen så varm att allt liv på Jorden kommer att vara utrotat. Vem vet, människan kanske har fördärvat planeten långt innan dess?
 
Till slut blir Solen en vit dvärg. Den har kvar nästan hela sin massa men volymen
kommer inte att vara större än Jordens, vilket innebär att dess täthet då är 1000 ton per liter (dm³).