Om

I denna blogg skriver jag, Mikael, i stort sett om vad som helst, men som namnet på bloggen antyder mest om skeenden m.m. i naturen. Russula är kremlornas vetenskapliga släktnamn. Detta svampsläkte är stort och det innehåller både några fina matsvampar och en del skarpa svagt giftiga arter. På bilden en storkremla (Rússula paludósa).

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Stensoppar


Stensopp 21 aug 2014.
 
I år har vi ett riktigt karljohanår. Svampen växer rikligt i våra skogar och jag kan inte påminna mig om att jag har sett så mycket av den tidigare.
 
Lår oss reda ut lite om denna läckra svamp. Den heter egentligen stensopp (Bolétus edúlis) men den kallas nästan alltid karljohan. Sägnen säger nämligen att när Jean Baptiste Bernadotte, från staden Pau i det dåvarande landskapet Béarn (Bearnaisesås kommer därifrån, även om såsen skapades i Paris) i sydvästra Frankrike, blev Karl XIV Johan och kung av Sverige och Norge 1818, så fick han reda på att det rådde matbrist i vårt land. När han under sina resor genom riket upptäckte att det växte mycket stensopp, föreslog han att folket kunde äta denna svamp. Därför blev Karl Johans svamp eller kort och gott karljohan ett vanligt sidonamn på stensoppen.
 
Stensoppen får gula till gulgröna rör som äldre. Sporpulvret är gulbrunt, vilket kan ses om man låter svampen ligga någon timme. Hatten är jämn samt brun i olika nyanser, beroende på vilket träd den lever i symbios med. Svampen växer nämligen med ett flertal olika både barr- och lövträd. Växer den med ek eller gran kan hatten vara väldigt djupt brun, men om den växer t.ex. med björk blir hatten lite ljusare brun. I fuktigt väder är hatten klibbig, annars är den blank. Vid regn kan den t o m vara slemmig. Foten har ett fint vitt ådernät.
Gallsoppen som kan vara en förväxlingssvamp har ett kraftigt mörkt ådernät på foten och rören blir rosa som äldre.
Stensoppen angrips rätt ofta av insektslarver, framförallt är det olika svampmyggor som har ett gott öga till den. Under hösten när temperaturen sjunker blir angreppen färre. Rätt ofta kan den också angripas av gul svampsnylting (Hypómyces chrysospérmus). Det är en parasitsvamp vilken gör stensoppen oätlig. Även olika arter av sniglar brukar äta på den.
Stensoppen, liksom alla matsoppar, blir bättre både i smak och konsistens om den torkas.
 
Det finns ytterligare två arter stensoppar som också är goda matsvampar. Man kan förväxla dessa med karljohanssvampen, men det har ingen betydelse eftersom alla tre arterna har samma fina matvärde.
Finluden stensopp (Boletus reticulátus) dyker upp tidigt på säsongen, ofta redan i juni. Den kallas därför också för sommarkarljohan, och den växer framförallt med ek och bok. Denna art har en finluden hatt, lite sämskskinnsartad.
Rödbrun stensopp (Boletus pinóphilus) har en rödbrun eller kopparröd hatt, vilken ofta är skrovlig eller ojämn. Även foten är lite rödbrun, dvs något mörkare än motsvarande hos både stensopp och finluden stensopp. Det vita ådernätet på foten är dock ett signum för alla tre arterna, liksom att alla tre får gula rör som äldre. Rödbrun stensopp växer ofta med tall och kallas därför också för tallkalle. Den är speciellt vanlig i norra Sveriges tallmoskogar. Rödbrun stensopp kan även växa med gran och bok.
 

Här har vi alla tre arterna stensoppar. Till vänster den vanliga karljohan och till höger rödbrun stensopp. Den finludna stensoppen i mitten är något äldre och därför lite större än de andra.

Några kantareller och trumpetsvampar


Kantarell (Cantharellus cibarius). Dessa exemplar har väldigt vita fötter p g a att de växte i djup mossa.
 
Nu är vi inne i årets stora svampsäsong och för många svampplockare är det bara kantareller som gäller, trots att det finns drygt 100 arter bra matsvampar i Sverige.
Det är helt riktigt att man bara ska plocka de arter man är helt säker på, och vill man hålla sig enbart till kantareller så är det väl inget att säga om det. Kanske man ändå skulle kunna utsträcka plockandet till några fler arter.
Kantarellsläktet, Cantharéllus, tillhör inte skivlingarna. Detta på grund av att arterna saknar utvecklade skivor under hatten där de i stället ofta har mer eller mindre upphöjda åsar.
 
De kantareller som växer i början av sommaren kan vara av två olika arter.
Vi har KANTARELL (Cantharellus cibárius), dvs den vanliga, och som alltså inte heter gul kantarell. Den växer med ett flertal olika både barr- och lövträd, och därför hittar man den i de flesta skogar.
Det kan också vara BLEK KANTARELL (Cantharellus pállens) som enbart växer med vissa lövträd, framförallt hassel och ek men också med björk och bok.
 
Ibland kan den vanliga kantarellen sakna det gula färgpigmentet och den är då ljus eller nästan vit. Detta gäller hela svampkroppen, även åsarna under hatten. Den kan således i sådana fall förväxlas med blek kantarell.
Den bleka kantarellen är också ljus, därav namnet, men åsarna har en starkt kontrasterande gul färgnyans. Den bleka kantarellen är i regel också köttigare och har kraftigare fot.
 
Närmare hösten börjar också TRATTKANTARELL (Crateréllus tubaefórmis) dyka upp och den växer gärna i mossa framförallt i barrskog. Denna tillhör alltså, trots namnet, trumpetsvampssläktet Craterellus. Den är gulbrun till gråbrun på hatten, vilken också är djupt navlad. Åsarna under hatten är grå till gulgrå. Foten är gulaktig och ihålig.
Ibland förekommer en varietet där hela svampen är gul.
 
I våra trakter förekommer också en annan trumpetsvampsart rätt allmänt, nämligen RÖDGUL TRUMPETSVAMP (Craterellus lutéscens). Den växer lite fuktigt eller halvblött bland mossa i barrskog och gärna intill kärrkanter.
Den är rödbrun till gulbrun och hattkanten är ganska vågig eller krusig. Den har inga åsar under hatten utan den är rynkig där, precis som svart trumpetsvamp. Foten är gul till rödgul och ihålig. Rödgul trumpetsvamp kan precis som trattkantarell förekomma i en helgul variant.
Den rödaktiga färgen försvinner inte under tillagningen utan ger maträtten en fin röd anstrykning.

Julivädret 2014 i Fägerhult, Länghem


Cumulonimbus capillatus incus, dvs bymoln och i detta fall även åskmoln.
 
Under årets juli förekom mycket bymoln, sådant moln som vi ser här ovan. Det uppträdde en hel del åska, som dessutom inte sällan var kraftig. Det var 7 åskdagar under månaden och hagel föll under 3 dagar.
 
Sammanlagd nederbörd var 90.7 mm. Normal julinederbörd är 94 mm och även om denna kvot nästan fylldes, så uppfattades månaden som torr. Det beror till stor del på de två värmeböljor som varade mellan den 5 och 11 resp mellan den 18 och 30 juli.
I slutet av juni föll mycket nederbörd. Detta förde med sig en rätt riklig förekomst av svamp i början av juli, inte minst av kantareller. Till slut gjorde torkan sig påmind även hos oss, och de åskväder som trots allt förekom var välkomna med sitt uppfriskande regn och svampen började så smått att återvända.
 
Årets juli är den tredje varmaste sedan mätstart 1992. Rekordåret 1994 var månadsmedeltemperaturen +19.9° och 2006 som innehar andraplatsen var den +18.9°, medan juli 2014 stannade på +17.9° i medeltemp. Det skiljer alltså en hel grad mellan var och en av dessa tre topplaceringar.
Det var 22 högsommardagar under rekordmånaden juli 1994, men årets juli var inte långt efter med 19 högsommardagar. Den 24 och 25 kom vi även över 30-gradersstrecket och månadens högsta temp var +30.2° den 24.
 
Den 9 var ett varmt dygn med +23.9° i medeltemp, och under natten understeg temperaturen inte +19.0° vilket är ovanligt här i inlandet där nätterna ofta kyls av ordentligt även efter en varm dag.