Cetus är namnet på en av de 88 stjärnbilder som har godkänts av den Internationella astronomiska unionen (IAU). Cetus heter Valfisken på svenska även om Valen vore ett korrektare namn. I denna stjärnbild ligger stjärnan Mira, omikrón Ceti, vilken är en röd jätte av spektraltyp M7III.
Diametern är ca 375 ggr vår egen sols, och den har en massa som är ca 20 % större än solens. Yttemperaturen är endast 3 000° vilket inte är ovanligt när det gäller röda jättar, medan vår sol är ca 6 000° på ytan. Däremot är Mira, som ligger 300 ljusår från vårt solsystem, i snitt nästan 9 000 ggr ljusstarkare än solen.
 
Mira lyser som röd jätte väldigt starkt röd, och det föregående stadiet kallas orange jätte. Stjärnan är ca 6 miljarder år gammal och i slutet av sin levnad. Om några miljoner år kommer den att bli en vit dvärg.
Mira är dessutom en variabel stjärna, en av de första som upptäcktes. Just denna grupp av förmörkelsevariabler som Mira tillhör kallas miravariabler och den är känd som en sådan sedan 1596. Massan i en sådan stjärna är max två gånger solens.
 
Algol, betastjärnan i stjärnbilden Perseus, tillhör en annan typ av förmörkelsevariabel. Den är en algolvariabel och bestämdes därtill år 1677. Algolvariabler innebär alltid ett binärt stjärnsystem där den mindre stjärnan tillfälligt skymmer den tunga huvudstjärnan. Periodiciteten hos denna typ av variabler är i regel endast några dygn.
 
Mira varierar på så vis att den har en skenbar magnitud på mellan ca 2.5 och 9.3, och maximum inträffar vart 332:a dygn. Gränsen för att kunna se en himlakropp med blotta ögat ligger mellan magnitud 6 och 7.
När stjärnan pulserar varierar den både i storlek och temperatur och således också i färg.
Härom kvällen var jag ute och tittade på den. Den gick att se genom en vanlig handkikare men den var väldigt svag. Nästa maximum kommer att inträffa i slutet av mars 2017, dvs runt vårdagjämningen. Den kommer då att synas mycket tydligare än vad den gör nu.
 
Valfiskens alfastjärna Menkar har en magnitud på 2.54 och betastjärnans, Deneb Kaitos, ligger på 2.01. Därför kan man utan svårighet upptäcka dessa en klar och mörk vinternatt. Vid Miras maximum går dess magnitud som sagt upp till ca 2.5, men vid vissa maxima ända till 2.0 vilket då tillfälligt gör den till Valfiskens starkast lysande stjärna.
 
Sedan 1995 heter stjärnan mera precist Mira A. Detta år upptäcktes nämligen med hjälp av Hubbleteleskopet följeslagaren Mira B. I och för sig misstänkte man redan år 1918 att den skulle kunna existera. Mira är således en dubbelstjärna där Mira B är en subdvärg i systemet. Mira B är alltså mindre än vår sol.
 
Hur som helst är Mira vacker att beskåda vid dess ljusstyrkemaximum. Man kan förstå att man valde detta namn för stjärnan eftersom det betyder förunderlig eller underbar. Den är för övrigt också Bohusläns landskapsstjärna.
Stjärnbilden Valfisken hittar man under vinterkvällarna i söder. Den ligger till höger (väster) om Orion och Oxen.