Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Var det vaktlar?

I 2 Mos 16:13 och 4 Mos 11:31-32 står det att det under Israels vandring i Sinai öken kom vaktlar flygande. Dessa kom i stor mängd och Israels barn kunde fånga dem, laga till dem och äta dem.

Frågan är om det var vaktlar. I vissa äldre bibelöversättningar står t.ex. ”åkerhöns”, men det är inget namn på en fågelart utan beskriver snarare var de håller till. Det är inte viktigt att exakt veta vad det var för fåglar, men det kan ändå vara intressant att ta reda på de ornitologiska omständigheterna lite mer.

Vaktlar förekommer inte i någon större utsträckning i det aktuella området utom möjligen under flyttningen. Dessutom håller de sig väl dolda. De är överhuvudtaget svåra att få syn på. Skulle man emellertid råka stöta upp en vaktel flyger den bara en kort sträcka innan den landar igen och försvinner.

Vakteln tillhör hönsfåglarna vilka för det mesta har korta rundade vingar, vilket gör att de är dåliga flygare. De flyger alltså ogärna och blir därför väldigt markbundna. Detta gäller i synnerhet de egentliga fälthönsen dit vakteln hör. Undantag gäller för flyttningstiden under vår och höst.

Om det inte var vaktlar, vad kan det då ha varit?
Det finns en fågelfamilj som heter flyghöns. Den förekommer framförallt i Afrika, t.ex. runt Medelhavets södra stränder, men vissa arter häckar också i Levanten och några t o m ända borta i Indien. De är dessutom stationära och finns inom samma område i stort sett året om. Däremot kan de företa långa flygningar för att komma till vattenhål, men de har inga direkta övervintringsområden. Familjen innehåller 16 arter, varav två förekommer i sydvästra Europa.
I nästa stycke följer en kort presentation av denna fågelfamilj.

Flyghönsen (familj: Pteroclídidae) är en liten märklig fågelfamilj, så pass märklig att den får bilda en egen ordning (Pteroclidifórmes). Allmänt liknar de hönsfåglar (ordning: Gallifórmes), medan den satta kroppen med kort näbb och korta ben påminner om duvor (ordning: Columbifórmes). De långa spetsiga vingarna antyder också att de står vadarfåglarna (ordning: Charadriifórmes) rätt nära.

Flyghönsen är alltså inte hönsfåglar utan utgör en egen ordning. De har långa spetsiga vingar, vilket gör dem till goda flygare. De kallas flyghöns helt enkelt därför att de flyger bra och liknar hönsfåglar.
De brukar samlas i stora flockar vid vattensamlingar för att dricka och de kan flyga långa sträckor för att komma till dessa. Israels barn var givetvis också tvungna att ha nära till vatten och man kan därför tänka sig att de uppsökte vattenreservoarer och källor, dit också fåglarna kom.
De allra flesta arter flyghöns uppsöker vattenhålen under morgontimmarna, men i 2 Mos 16:13a står det: ”Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret”.

Det finns faktiskt en art som uppsöker vattenhålen under kvällen. Den heter strimmig flyghöna (Ptérocles lichtenstéinii), och det intressanta är att den förekommer bl.a. på Sinaihalvön och i södra Israel. Det är framförallt under den sena skymningen som den befinner sig vid vattenhålen. Därför är det också intressant att se vad det står i 2 Mos 16:12; Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta”.
Vad det faktiskt var för fåglar vet bara Gud, och det har som sagt ingen betydelse. Jag tycker dock att den strimmiga flyghönan stämmer otroligt väl med vad som står i Bibeln. Tänk om det var denna lilla fågel som bl.a. fick utgöra föda för Israels folk under ökenvandringen?!
Man kan som sagt bara gissa.

De flesta flyghöns är brokiga och har rätt färgstarka partier i fjäderdräkten. De är också i allmänhet 30-40 cm långa.
Den strimmiga flyghönan är bara 22-25 cm lång och har spräcklig och vattrad fjäderdräkt. Den är alltså den minsta och oansenligaste av dem alla.

Gud den högste


 
I Bibeln kan vi se vem Gud är. Gud är den Högste, Gud Är.
 
Av detta förstår vi i alla fall så mycket att vi inte kan ”förstå” Gud. Skulle vi kunna ”greppa” Gud, begripa honom, så vore han inte Gud. Ändå vill jag säga att vi i Bibeln kan lära oss lite om Guds väsen. Han har genom historien uppenbarat sig och kommit nära sin mänsklighet. Han utvalde Israels folk och lät dem få veta sin vilja, och Han har låtit evangeliet om Jesus Kristus gå ut i hela världen.
 
Gud är helig och även om vi inte riktigt förstår vad det ordet innebär, så inser vi ändå att det betyder upphöjd och skild från det förgängliga. Han står över allt men har valt att uppenbara sig för oss.
Hur skulle Gud göra det? Gud är helig, en förtärande eld. Vi tål inte att skåda Gud ansikte mot ansikte. Det är som att titta rakt in i Solen. Vi kan inte det, vi förgås.
 
När Gud uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken berättas det att Mose ville gå fram och titta på denna märkliga syn, busken brann ju utan att förtäras.
”Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: ’Mose! Mose!’ Han svarade: ’Ja, här är jag.’ Herren sade: ’Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.’ Och han fortsatte: ’Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud” (2 Mos 3:4-6).
 
Gud är helig, upphöjd, en förtärande eld. Gud är evig, den Evige, utan början och utan slut. Gud är inte vem som helst. Gud Är!
”Herren är i sitt heliga tempel, Herrens tron är i himlen. Hans ögon ser, hans blickar prövar människan” (Psalt 11:4).
Kan verkligen Gud och människan mötas när Gud egentligen är onåbar och människan är stoft och aska?
 
Basilius den Store (ca 330-379), biskop i Caesarea av Kappadokien ber i sin morgonbön till Gud Fadern: ”Herre, Allsmäktige, Makternas och allt kötts Gud, Du som bor i det höga och ser till det låga”, och i Psaltaren 138:6 står det: ”Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt.”
Gud är Herren som söker och längtar efter oss. Vi kan inte nå Gud, men Gud kan nå oss.
 
Efter syndafallet ville var och en vandra sin egen väg och människan gick totalt vilse, men genom hela Bibeln kan vi läsa om hur Gud har kallat oss tillbaka till sig.
I de yttersta tiderna sände Han sin Son, som är både sann Gud och sann människa.
I Uppenbarelseboken 21:3 står det: ”Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ’Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem’”.
 
Gud den evigt upphöjde, som bor i ett ljus dit ingen kan nå, har kommit till oss. Han kom genom sin Son i mänsklig gestalt, som en kompis, och slog upp sitt tält mitt ibland oss. Kompis kommer av latinets ’com panis’ som betyder ”med bröd”. En kompis är alltså den som delar sitt bröd med andra.
Jesus är Livets bröd som har kommit ner från himlen för att ge världen liv. Detta blir särskilt tydligt i nattvarden där han ger sig själv i bröd och vin. Gud den högste och onåbare är i Jesus Kristus vår kompis som delar sitt bröd med oss.
 
Jesus Kristus är Guds Lamm som en gång för alla har tagit bort och utplånat världens alla synder. Människan kan inte nå Gud, men Gud har nått människan i Jesus Kristus som är Människosonen.
För att detta ska bli verklighet också för oss måste vi ta emot Honom. Då tillhör vi Guds ”kompani”, matlaget i det tält som Gud har ställt mitt ibland oss, Guds tabernakel, Kyrkan. ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn” (Joh 1:12).

Blodriska


Blodriska.
 
2014 var ett rekordår för karljohan. I år har den också börjat dyka upp i rätt stort antal, men om det blir ett nytt rekord återstår att se. Egentligen är det åtskilliga arter varje år som ”går till”, ätliga som oätliga. De oätliga kanske vi inte tänker lika mycket på, och bland de ätliga är det bara de mest kända som får uppmärksamhet. Vissa svampar bildar inte fruktkroppar i någon större utsträckning om det har varit för torrt, medan andra svarar mer eller mindre direkt på regn. Karljohanssvampen tillhör den senare kategorin.
 
En art bland skivlingarna som är rätt lätt att känna igen är blodriskan (Lactárius detérrimus). Den angrips tyvärr rätt ofta av insektslarver. I synnerhet i början av säsongen när det är lite varmare så kan det vara svårt att hitta en icke angripen fruktkropp.
Den växer med gran och ibland kallas den också för granblodriska, därför är det framförallt i våra granskogar som man finner den. T o m i unga granplanteringar kan den förekomma i stor mängd.
 

Nyplockade blodriskor.
 
Den är som sagt relativt lätt att känna igen. Hatten är något klibbig och har omväxlande mörka och ljusa orangefärgade, mer eller mindre koncentriska, zoner. Ganska tidigt får den en lite ärggrön anstrykning, ja ibland är den rätt mycket grönfärgad, men det innebär ingen försämring av kvalitén för det. Hatten kan också bli lite grådaskig eller färglös. Skivorna är blekt orangea och vidvuxna eller t o m lite nedlöpande på foten.
Foten är orange samt porös eller nästan helt ihålig och går liksom hos övriga riskor, och även kremlor, lätt att tvärt bryta av.
 
Som fallet är med alla riskor så avger blodriskan en saft vid snitt eller skada i svampköttet. Hos många riskor är denna saft vit men hos blodriskan är den orange. Saften blir efter ett tag vinröd och när den till slut torkar in är den grön. Samma förändring gäller svampköttets färg vid snitt.
Den kan därför knappast förväxlas med någon annan svamp, mer än möjligen med läcker riska (Lactarius deliciósus). Denna växer med tall, gärna i kalkrika trakter, och avger också en morotsfärgad saft. Läcker riska är, som namnet antyder, även den en fin matsvamp.
 

Blodriskesoppa.
 
Blodriskan är rätt kryddig i smaken och passar därför väldigt bra i svampblandningar. Vill man ha enbart blodriska i en maträtt, så är soppa en mycket läcker variant. Likaså kan man baka bröd på blodriska. Den har precis som kremlorna en lite krispig al dentekaraktär och erbjuder således ett trevligt tuggmotstånd.
Vad det gäller förvaring så kan man både frysa in och glasburkskonservera den.
 
Äter man en stor portion blodriska kan urinen färgas röd, men av den orsaken är det inte farligt.

Stensoppar


Karljohan
 
Karljohanssvampen är en av våra bästa matsvampar. Den kallas ibland regnskurssvampen eftersom den kommer upp bara några dagar efter regn. Man kan nästan se var skurarna har gått fram p g a denna svamp.
 
Lår oss reda ut lite om denna läckra svamp. Den heter egentligen stensopp (Bolétus edúlis) men den kallas nästan alltid karljohan. Sägnen säger nämligen att när Jean Baptiste Bernadotte, från staden Pau i det dåvarande landskapet Béarn (Bearnaisesås kommer därifrån, även om såsen skapades i Paris) i sydvästra Frankrike, blev Karl XIV Johan och kung av Sverige och Norge 1818, så fick han reda på att det rådde matbrist i vårt land. När han under sina resor genom riket upptäckte att det växte mycket stensopp, föreslog han att folket kunde äta denna svamp. Därför blev Karl Johans svamp eller kort och gott karljohan ett vanligt sidonamn på stensoppen.
 
Stensoppen får gula till gulgröna rör som äldre. Sporpulvret är gulbrunt, vilket kan ses om man låter svampen ligga någon timme. Hatten är jämn samt brun i olika nyanser, beroende på vilket träd den lever i symbios med. Svampen växer nämligen med ett flertal olika både barr- och lövträd. Växer den med ek eller gran kan hatten vara väldigt djupt brun, men om den växer t.ex. med björk blir hatten lite ljusare brun. I fuktigt väder är hatten klibbig, annars är den blank. Vid regn kan den t o m vara slemmig. Foten har ett fint vitt ådernät.
Gallsoppen som kan vara en förväxlingssvamp har ett kraftigt mörkt ådernät på foten och rören blir rosa som äldre.
Stensoppen angrips rätt ofta av insektslarver, framförallt är det olika svampmyggor som har ett gott öga till den. Under hösten när temperaturen sjunker blir angreppen färre. Rätt ofta kan den också angripas av gul svampsnylting (Hypómyces chrysospérmus). Det är en parasitsvamp vilken gör stensoppen oätlig. Även olika arter av sniglar brukar äta på den.
Stensoppen, liksom alla matsoppar, blir bättre både i smak och konsistens om den torkas.
 
Det finns ytterligare två arter stensoppar som också är goda matsvampar. Man kan förväxla dessa med karljohanssvampen, men det har ingen betydelse eftersom alla tre arterna har samma fina matvärde.
Finluden stensopp (Boletus reticulátus) dyker upp tidigt på säsongen, ofta redan i juni. Den kallas därför också för sommarkarljohan, och den växer framförallt med ek och bok. Denna art har en finluden hatt, lite sämskskinnsartad.
Rödbrun stensopp (Boletus pinóphilus) har en rödbrun eller kopparröd hatt, vilken ofta är skrovlig eller ojämn. Även foten är lite rödbrun, dvs något mörkare än motsvarande hos både stensopp och finluden stensopp. Det vita ådernätet på foten är dock ett signum för alla tre arterna, liksom att alla tre får gula rör som äldre. Rödbrun stensopp växer ofta med tall och kallas därför också för tallkalle. Den är speciellt vanlig i norra Sveriges tallmoskogar. Rödbrun stensopp kan även växa med gran och bok.

Blomkålssvamp


 
Blomkålssvamp (Sparássis críspa) är en god matsvamp. Med sitt speciella utseende kan den knappast förväxlas med någon annan svamp.
Den står närmast fingersvamparna i släktskap men får bilda en egen familj, då endast ena sidan av de krusiga och tillplattade grenarna är klädd med ett hymenium (där sporerna bildas).

Foten är kraftig och rotlikt förlängd. Svampen kan växa på gamla tallstubbar, men framförallt parasiterar den på levande tallar och växer då på marken vid stambasen. Den parasiterar rätt milt på tallrötterna men kan ändå orsaka brunröta i kärnveden längst ner på stammen.
Luktar lite terpentin eller tallbarrsolja. Man får rensa den noga eftersom det lätt hamnar barr och annat mellan grenarna.

Vad det gäller tillagning går den utmärkt att steka och faktiskt även att fritera. Man kan också stuva den.
Gör t.ex. så här: koka lite pasta (exempelvis tagliatelle, som nästan ser ut som svampen), strö lite brieost över den varma färdiga pastan och häll sedan svampstuvningen över alltihop. Det blir otroligt läckert!

Äldre inlägg