Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Frostvaxing


Frostvaxing
 
Nu har vi haft två frostnätter, och då kan man undra hur det går med svampen. Ofta innebär detta inget problem. Den är i regel bra skyddad inne i skogen, i varje fall om denna är någorlunda tät. Hamnar temperaturen neråt tio minusgrader, då börjar vi lyssna till svamparnas postludium. Undantag finns dock, t.ex. vinterskivlingen som växer under hela vintern.
Det finns alltså svamp som vill ha frost, och därför tycker jag att det är dags att presentera en speciell senhöstsvamp, nämligen frostvaxingen (Hygróphorus hypothéjus).
 
Frostvaxingen (frostvaxskivlingen) förekommer över hela landet och växer med tall. Den brukar inte dyka upp förrän efter den första nattfrosten på hösten, vilket är orsaken till dess namn. Den kan sedan växa under en stor del av vintern.
Frostvaxingen kan knappast förväxlas med någon annan svamp. Hatten är gulbrun, och vid regn eller fuktig väderlek är den extremt slemmig. Därför är det bäst att plocka den när det är torrt. Skivorna är glesa samt vidvuxna eller något nedlöpande på foten, gula till orangegula. Svampköttet är från nästan vitt till starkt gult och alla delar av fruktkroppen kan få röda fläckar eller strimmor, vilket syns på exemplaret till vänster.
 
Den är en fin matsvamp och man kan laga till den på lite olika vis, t.ex. steka den eller ha den i soppor. Själv tycker jag att den är god att ha till varma mackor.
Varför inte göra en höstspecialitet och blanda den med annan senhöstsvamp, som t.ex. trattkantarell, rökslöjskivling och streckmusseron. Det går givetvis bra att blanda den med annan svamp också.
Den går utmärkt både att torka och att glasburkskonservera. En rätt användbar matsvamp med andra ord.

Sandsopp


Sandsopp
 
Sandsoppen angrips sällan av insektslarver, och torkad är den en utmärkt matsvamp! Ett bra alternativ till stenmurklan, vilken inte går att få helt giftfri. Stenmurklan är på sikt också cancerogen. Sandsoppen är giftfri. Spara därför era gamla murkelrecept men använd sandsopp i stället.

Sandsoppen (Suíllus variegátus) växer i barrskog, helst i torr tallskog med renlav och lingonris. Hatten har mörka fjäll på ovansidan, små ”fräknar”. Rören är mörkare än de på karljohan och smörsopp, lite gulbruna och som äldre nästan rödbruna. Porerna är rätt små. Några fruktkroppar blånar vid tumning och snitt. Luktar lite obehagligt syrligt, ibland nästan som gummi, men som torkad har den en ljuvlig svampdoft.

Förväxlingssvampar är i stort sett bara örsopp och pepparsopp. Dessa har kantiga och större porer samt saknar ”fräknarna” på hatten. Deras hattar blir klibbiga i väta, det blir inte sandsoppens. Örsoppen är mycket böjlig, man kan böja foten mot hatten utan att den går av. Pepparsoppen är märkbart mindre än sandsoppen, har mycket smalare fot och är lysande gul i fotbasen, där den också är väldigt skör.

Färsktillagad sandsopp är ingen kulinarisk höjdare. Däremot kommer man upp i femstjärnigt om man torkar den först. Den blir helt plötsligt en kryddsvamp nästan med murkelsmak, och den går alldeles utmärkt att använda i stället för den giftiga stenmurklan. Alla matsoppar vinner i smak och konsistens om de torkas. Hela svampen kan användas utom den jordiga fotbasen, och mycket av smaken sitter i rören.

Soppar är rätt köttiga och kan ta tid att torka. Man skär dem först i mycket tunna skivor, och vid torkningen är det bäst att använda svamptork, torkskåp, kupévärmare eller dylikt. Ugn är inte bra, då det i regel blir för varmt och proteinerna koagulerar. Detta försämrar smaken.
Man kan också under dagar med sol och värme torka dem utomhus, t.ex. på ett diskställ. I högsommarvärme tar detta ca tre dagar. Luftväxling är viktigt så att de inte ruttnar, och man bör ta in dem under nätterna.

Färdigtorkad går sandsoppen att förvara länge, med fördel i glasburk.
När den ska tillredas lägger man den i blöt i ca 20-30 min med vattnet nätt och jämnt täckande svampen. Blötläggningsvattnet går givetvis också att använda i matlagningen, stuvning, omelett eller vad det nu kan vara. Man kan också smula eller mortla sönder svampen till ett torrt pulver och använda det som smaksättare i såser m.m. Eller varför inte en sandsoppssoppa? Till 6 à 7 portioner räcker det med 30 g torkad sandsopp.

Rymden, del 4


Krokus
 
I serien om rymden har vi nu kommit till det fjärde och sista inlägget där jag tänkte nämna något om de stora stjärnsamlingar som brukar kallas galaxer. Ordet galax är grekiska och kommer av det grekiska ordet för mjölk, ’gála’, eftersom det vi kan se av Vintergatans enorma antal stjärnor ser ut som uthälld mjölk.
Vår galax heter alltså Vintergatan, och för mindre än 100 år sedan trodde forskarna att detta var hela universum. Sedan dess har man snarare börjat antyda att det verkliga universumet är oändligt.
 
Vintergatan består av över 200 miljarder kanske ca 400 miljarder stjärnor, är 100 000 ljusår i diameter och vårt solsystem ligger 28 000 ljusår från dess centrum. Det är en stavspiralgalax vilket innebär att kärnan har formen av en stav, och från denna utgår fyra armar som vrider sig i spiral runt galaxens kärna. Armarna förgrenar sig delvis och man har kunnat konstatera att det sammanlagt rör sig om sex spiralarmar, men det är alltså fråga om fyra huvudarmar (även om nyare rön antyder att det kanske är fråga om bara två huvudarmar). Namnen på de sex armarna är: den Lokala armen där vi bor och som ofta kallas Orion, Perseusarmen, Sagittariusarmen, Scutum-Cruxarmen, Normaarmen samt Yttre armen.
Det tar 230 miljoner år för vårt solsystem att snurra ett varv i Vintergatan trots att hastigheten är 22 mil i sekunden.
 
Vintergatan ingår i en galaxsamling om ca 30 galaxer som brukar kallas den lokala gruppen. Denna grupp är 10 miljoner ljusår i diameter. De två största galaxerna är vår Vintergatan samt Andromedagalaxen vilken ligger 2.5 miljoner ljusår från oss. Den går faktiskt att se med blotta ögat och genom en vanlig kikare syns tydligt diskusformen.
 
Andromedagalaxen är precis som Vintergatan en spiralgalax men det är inte en stavspiralgalax, utan en så kallad normal spiralgalax med en ellipsformad ansvällning i kärnan vilken består av gamla stjärnor. De nya stjärnorna bildas ute i armarna. Andromedagalaxen är nästan dubbelt så stor som Vintergatan och består av två centrum då den tidigare har smält samman med en annan galax. Så småningom kommer den även att smälta samman med Vintergatan men det lär inte hända förrän om ca 3 miljarder år, men det kommer ändå att ske innan vår sol har slocknat.
 
Den ena galaxen är inte den andra lik trots att det finns flera hundra miljarder, kanske oändligt många, i universum. Man brukar dock grovt göra några gruppindelningar. De nämnda spiralgalaxerna är en grupp, sedan finns elliptiska galaxer, linsformade och oregelbundna. De senare kan se ut som klumpar eller så har de ingen bestämd form. I vissa kan man heller inte urskilja någon kärna.
Andromedagalaxen är alltså störst i den lokala gruppen och sedan följer som sagt Vintergatan. På tredje plats ligger Triangelgalaxen vilken är en normal spiralgalax på 2.2 miljoner ljusårs avstånd. På fjärde resp femte plats ligger Stora Magellanska molnet 150 000 ljusår från oss, samt Lilla Magellanska molnet på ett avstånd av 200 000 ljusår.
 
Den lokala gruppen av galaxer ingår i en större galaxhop. Sedan finns det hopar av galaxhopar, sk superhopar. En superhop är Virgohopen på 65 miljoner ljusårs avstånd.
Vidare finns det ytterligare grupperingar av galaxer, men detta är ändå bara en droppe i havet av allt som finns.
Är universum oändligt så kan vi ändå aldrig till fullo förstå skapelsens uppbyggnad. Vi kan ”bara” se drygt 13 miljarder ljusår bort, och hela tiden kommer nya rön som mer eller mindre visar att vi egentligen inte vet speciellt mycket.
Absolut kunskap är för människan en omöjlighet.

Rymden, del 3



Den blåvita Sirius
 
Vad finns utanför Neptunus?
Ja, vi känner säkert till Pluto. Denna himlakropp nedgraderades 2006 från planet till dvärgplanet och det kanske inte är så svårt att förstå eftersom diametern bara är 230 mil, den är alltså mindre än vår måne. Pluto ligger 600 miljoner mil från Jorden och består mestadels av is, framförallt av fruset kväve, och yttemperaturen är -230° i snitt. Atmosfären är tunn och består av kväve, metan och koldioxid.
Egentligen är det fråga om en dubbel(dvärg)planet. Charon, som ett tag betraktades som en måne till Pluto, har visat sig snarare vara en jämlike. Däremot har Pluto två riktiga månar som är mycket mindre och de heter Hydra respektive Nix.
 
Vi fortsätter ytterligare 400 miljoner mil ut i vårt solsystem och där hittar vi dvärgplaneten Eris. Den ligger alltså 1 miljard mil från Jorden och är t o m lite större än Pluto, diametern är 240 mil. Eris ligger i det som heter Kuiperbältet, och utanför detta bälte ligger något som brukar kallas ”spridda skivan”. Inom dessa båda områden finns ett stort antal himlakroppar som redan vid vårt solsystems födelse hamnade väldigt långt bort och därför består de precis som Pluto framförallt av is, mestadels fruset kväve.
En av dessa himlakroppar heter Quaoar. Den är bara drygt 100 mil i diameter och är således en dvärgplanetskandidat kan vi säga.
En annan heter Sedna och är ca 150 mil i diameter. Sedna ligger väldigt långt utanför Pluto och går i en starkt elliptisk bana runt Solen. Den kan ligga från 900 miljoner mil från Jorden ända upp till det tiodubbla, alltså närmare 10 miljarder mil från Jorden.
 
Ändå har vi inte kommit till vårt solsystems yttersta gräns. Det finns ett område som ligger väldigt långt bort men som ändå kretsar kring vår sol, nämligen Oorts kometmoln. Detta moln som består av bl.a. kometer ligger mellan 75 miljarder och upp till otroliga 1 500 miljarder mil från Jorden. Kometer består av is, sten och stoft.
Så långt ut har alltså Solen kontroll och styr detta kring sig. Ändå går det inte att urskilja vårt solsystem om man tittar lite på avstånd på det område i Vintergatan där det ligger.
 
Vårt solsystem ligger alltså i en galax som heter Vintergatan. En galax består av ett mycket stort antal stjärnor och i Vintergatan har man uppskattat detta antal till åtminstone 200 miljarder.
Vintergatan är en spiralgalax och har sex armar som går i en spiral runt centrum, egentligen är det fyra eller eventuellt bara två huvudarmar, och vi bor på insidan av Orionarmen. Även om man tittar nära på denna arm, så går det inte att urskilja vårt solsystem och inte ens vår sol. Vi är alldeles för små och obetydliga i dessa sammanhang, trots det faktum att vårt solsystem är 3 biljoner (3 000 miljarder) mil i diameter. Vi bor 28 000 ljusår från Vintergatans centrum och hela galaxen är 100 000 ljusår i diameter.
 
Till sist kan jag nämna några stjärnor som ligger i vårt grannskap i Orionarmen. Vår närmaste stjärna förutom Solen är Alfa Centauri som ligger 4.4 ljusår från oss.
Ett ljusår är så långt som ljuset hinner på ett år. Ljuset förflyttar sig 30 000 mil i sekunden, vilket t.ex. blir 7 ½ varv runt Jorden på 1 sekund. Till vår sol har vi 8 ljusminuter.
Egentligen består Alfa Centauri av tre stjärnor, Alfa Centauri A, Alfa Centauri B och den lilla Alfa Centauri C. C-stjärnan kallas också för Proxima och det är den vi har allra närmast till då den ligger 4.2 ljusår från oss.
Alfa Centauri kan inte ses från vår horisont utan är bara synlig på den södra stjärnhimlen.
 
Sirius som är en dubbelstjärna ligger 8.6 ljusår från oss. Efter Solen, Månen, Venus och Jupiter är Sirius den starkast lysande himlakroppen sett från Jorden.
En annan starkt lysande stjärna på himlavalvet är Vega som vi har på 25 ljusårs avstånd.
 
Slutligen kan jag nämna Betelgeuse [ˈbeːtɛlˌjøːs]. Det är en jättestjärna som befinner sig på ett avstånd av 650 ljusår från oss. Dess diameter är 130 miljoner mil, vilket är nästan 1 000 ggr vår egen sols diameter. Vore den placerad där vår sol ligger, så skulle dess yta nå ut nästan till Jupiter.
Det kan vara svårt att förstå hur stor denna stjärna är, men vår sol får plats 1 miljard gånger inne i Betelgeuse och Jorden skulle rymmas en biljard (1 000 000 000 000 000) gånger inom denna superjätte.
Betelgeuse ligger i stjärnbilden Orion. Håll utkik efter Orions bälte (även kallat De tre vise männen), den välkända konstellationen om tre stora stjärnor, och titta vinkelrätt mot bältet ungefär uppåt vänster. Hittar ni en stjärna med rödaktigt sken så är det Betelgeuse. Sirius ligger neråt vänster i bältets förlängning.
 
Nu har vi bara talat lite om vår bakgård i en liten obetydlig del av den Lokala armen i Vintergatan. Svindlar det? Hur ska det då inte bli om jag kommer att fortsätta att tala lite mer om galaxer framöver?

Rymden, del 2


Saturnus och dess största måne Titan.
 
Då var det dags för vår egen planet Jorden. Detta fantastiska klot med frisk luft och friskt vatten. Det är den grönskande planeten med blåa oceaner, djur, växter och svampar m.m. Ja, i alla fall var det så en gång. Människan verkar göra allt för att fördärva både den och sina medvandrare.
Jorden ligger 15 miljoner mil från solen och är i övrigt den planet vi bäst känner till eftersom vi bor på den. Diametern är 1 275 mil och omkretsen 4 000 mil. Den har en satellit, Månen, dit det är 40 000 mil. Månens diameter är 340 mil.
 
Planeten närmast utanför Jorden är Mars. Den är drygt hälften så stor som Jorden, och avståndet dit från Jorden räknat är ca 8 miljoner mil. Atmosfären består till 96 % av koldioxid och temperaturen på ytan varierar mellan -135° under vintern vid polerna och +27° vid ekvatorn under sommaren. Trots att atmosfären är tunn, så kan ändå starka vindar förekomma i form av sandstormar.
Mars är synlig för blotta ögat när den belyses av solen, och den ger ifrån sig ett rödaktigt sken. Den har två månar/satelliter och de heter Phobos och Deimos.
 
I fortsättningen kommer jag att ange avståndet från Jorden till den himlakropp som beskrivs, och vill man veta avståndet från Solen till den aktuella himlakroppen så är det bara att lägga till 15 miljoner mil. När man kommer tillräckligt långt ut i rymden så kommer för övrigt de 15 miljoner milen som skiljer Solen och Jorden åt att bli försumbara, så att det går på ett ut.
 
Mellan Mars och Jupiter ligger det vi brukar kalla Asteroidbältet. Det är ett område med himlakroppar i olika storlekar och som består av sten eller metall, eller både och. De ligger runt 25 miljoner mil från Jorden och man har hittat ungefär 400 000 st, fast man tror att det finns flera miljoner. Den totala massan av asteroiderna torde ändå inte vara större än vår egen måne, och en tredjedel av denna massa finns i dvärgplaneten Ceres som är 95 mil i diameter.
Man har tvistat om huruvida dessa asteroider skulle komma från en splittrad planet eller om det är material som var på väg att bilda en planet vilket misslyckades. Det senare fallet är antagligen det troligaste.
 
Utanför Asteroidbältet så hittar vi vårt solsystems största planet Jupiter. Den är 1 300 ggr så stor som Jorden och består till stor del av gas. De inre planeterna, Merkurius, Venus, Jorden och Mars, brukar kallas stenplaneter, medan de yttre, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, ofta går under benämningen gasjättar. Uranus och Neptunus kallas ibland också för isjättar.
 
Dessa planeter består alltså nästan bara av gas, och det går således inte att landa på en fast yta på dem i likhet med stenplaneterna. Vidare är gasjättarna täckta av moln, och det vi kan se av dem är alltså molntopparna.
De har samtliga ”ringar” runt planeten även om det bara är Saturnus som har riktigt ståtliga och i teleskop synliga ringar. Jupiters, Uranus och Neptunus ringar består av dammpartiklar medan Saturnus består av is och stengrus.
 
Orkaner förekommer ofta på gasjättarna och de kraftigaste vindarna tror man att Neptunus uppbringar med ca 580 m/s, vilket för övrigt är hela solsystemets högsta vindhastighet. Även blixturladdningar har upptäckts i atmosfären hos dessa våldsamma planeter.
 
Jupiter ligger 63 miljoner mil från Jorden. Atmosfären består av väte till 90 % och det förekommer även en del ammoniak och ammoniakföreningar. Man har hittat 63 månar men det finns troligtvis ännu fler.
Galileo Galilei upptäckte de fyra första: Io, Europa, Ganymedes (vilken är både Jupiters och hela solsystemets största måne) och Callisto.
Jupiters yttemperatur är i snitt -150 grader.
 
Saturnus ligger ett stort skutt längre ut i solsystemet. Det är 130 miljoner mil dit från Jorden. Faktum är att det är lika långt från Jupiter till Jorden som det är från Jupiter till Saturnus. Saturnus atmosfär består till 93 % av väte, och planeten har 57 månar.
Saturnus yttemperatur är ca -180 grader.
 
Om vi dubblar avståndet igen ut i solsystemet så hittar vi Uranus som ligger 285 miljoner mil från Jorden. Atmosfären består av 83 % väte, men också ett par procent metan vilket är orsaken till den blågröna nyansen. Planeten har 27 månar.
 
Ännu längre ut har vi Neptunus som ligger hela 435 miljoner mil från Jorden. Atmosfären består av 80 % väte, och precis som Uranus innehåller även Neptunus atmosfär lite metan samt troligen ytterligare något ämne vilket gör den klarare blå än Uranus. Neptunus har 13 månar.
Både Uranus och Neptunus har en snittemperatur på -215 grader.

Äldre inlägg