Frostvaxing
 
Nu har vi haft två frostnätter, och då kan man undra hur det går med svampen. Ofta innebär detta inget problem. Den är i regel bra skyddad inne i skogen, i varje fall om denna är någorlunda tät. Hamnar temperaturen neråt tio minusgrader, då börjar vi lyssna till svamparnas postludium. Undantag finns dock, t.ex. vinterskivlingen som växer under hela vintern.
Det finns alltså svamp som vill ha frost, och därför tycker jag att det är dags att presentera en speciell senhöstsvamp, nämligen frostvaxingen (Hygróphorus hypothéjus).
 
Frostvaxingen (frostvaxskivlingen) förekommer över hela landet och växer med tall. Den brukar inte dyka upp förrän efter den första nattfrosten på hösten, vilket är orsaken till dess namn. Den kan sedan växa under en stor del av vintern.
Frostvaxingen kan knappast förväxlas med någon annan svamp. Hatten är gulbrun, och vid regn eller fuktig väderlek är den extremt slemmig. Därför är det bäst att plocka den när det är torrt. Skivorna är glesa samt vidvuxna eller något nedlöpande på foten, gula till orangegula. Svampköttet är från nästan vitt till starkt gult och alla delar av fruktkroppen kan få röda fläckar eller strimmor, vilket syns på exemplaret till vänster.
 
Den är en fin matsvamp och man kan laga till den på lite olika vis, t.ex. steka den eller ha den i soppor. Själv tycker jag att den är god att ha till varma mackor.
Varför inte göra en höstspecialitet och blanda den med annan senhöstsvamp, som t.ex. trattkantarell, rökslöjskivling och streckmusseron. Det går givetvis bra att blanda den med annan svamp också.
Den går utmärkt både att torka och att glasburkskonservera. En rätt användbar matsvamp med andra ord.