Soppar är rätt lätta att känna igen eftersom de har rör under hatten och inte skivor, taggar eller något annat. Här presenteras fem matsoppar samt den oätliga gallsoppen.




 
Björksopp (Leccínum scábrum). En utmärkt matsvamp som tillhör strävsopparna (släktet Leccínum), vilka f ö samtliga är ätliga. Dessa känns igen på filttofsarna, dvs de sträva små fjäll som sitter på foten. Hos björksoppen är dessa mycket mörkt bruna till i stort sett svarta. Hattfärgen kan variera en del i olika bruna nyanser. Rören under hatten är först vita, senare lite gråa och ofta med bruna fläckar. Svampköttet är vitt, och till skillnad från flera andra strävsoppar förändras inte färgen i snittytor och vid tumning. Som namnet antyder växer den tillsammans med björk.
 

 
Tegelsopp (Leccínum versipélle) tillhör också strävsopparna. Alla strävsoppar är ätliga, och tegelsoppen utgör givetvis inget undantag. Hatten är orange och har ofta överhängande hatthud. Porerna (rörmynningarna) är gråaktiga, men blir blekare med åldern och vid tumning grålila. Filttofsarna på foten är helt svarta. Foten kan färgas blå eller blågrön nära basen. Ofta är små exemplar bäst till mat, men just tegelsoppen kan behålla sin fasthet och användas även när den nått en storlek som den på bilden. Köttet är vitt men i snitt rodnar det för att sedan bli grålila och till sist nästan svart. Vid tillagning blir det också svart. Den växer med björk.
 

 
Gransoppen (Leccínum piceínum) har bruna fjälltofsar och rödbrun hatt. Fotbasen blir blågrön vid skada och svampköttet lila vid tumning, senare brungrått. Det blir emellertid aldrig helt svart som hos t.ex. tegelsopp och aspsopp, inte ens vid tillagning. Den växer med gran.
 

 
Stensopp eller Karljohan (Bolétus edúlis). En av våra bästa matsvampar. Den tillhör ädelsopparna (släktet Bolétus) vilka ofta har en rätt tjock och knubbig fot, i synnerhet som unga. Den bruna hattfärgen kan variera en hel del från mycket mörk till mycket ljus, bl.a. beroende på var den förekommer. Den växer nämligen med ett flertal olika både barr- och lövträd. Rören är först vita, sedan gula eller gulgröna. Den ljusa foten har ett vitt ådernät. Som alla soppar vinner den både i smak och konsistens om den torkas.
 

 
Rödbrun stensopp (Bolétus pinóphilus) är en nära släkting till karljohansvampen. Hatten är rödbrun och ganska ojämn på ytan. Den har en klart mörkare fot än karljohan, men har som mogen svamp samma gula till gulgröna rör som sin släkting. Den växer framförallt med tall i renlav- och lingonrisdominerad tallskog och kallas därför populärt för "tallkalle". Den kan emellertid också växa med gran (vilket exemplaren på bilden gjorde) och även med bok. Precis som karljohan är den en utmärkt matsvamp. Här är två välväxta exemplar.
 

 
Gallsopp (Tylópilus félleus). Den är troligen inte giftig, men den är helt oätlig p g a den mycket bittra smaken. Hatten är gulbrun till olivbrun och lite sämskskinnsartad, och det lite pösiga rörlagret är vitt men blir vid spormognaden rosa. Foten har ett kraftigt mörkt ådernät. Växer med tall.