Universums tillblivelse

Det är inte lätt att förklara hur vår värld och hela universum har blivit till. Före dess bildande fanns inget kosmos, inte ens tid eller rum, så forskarna har ingenting att utgå ifrån i det avseendet.
Den rådande hypotesen, som sedermera blev en teori, ang universums bildande är ”Big Bang”. Fram till för ca 35 år sedan sa man i Sverige ”Den stora smällen”. Det gör man inte längre, men det kanske inte är konstigare än att man har övergått från att säga ”Evenemanget börjar kl 10” till ”Eventet startar kl 10”?
 
Det finns dock missuppfattningar om ”Big Bang”. Den ägde inte rum som en explosion någonstans i rymden. Teorin talar inte ens om hur det hela började, utan endast att universum expanderade och svalnade omedelbart efter tillblivelsen.
I 1 Mosebok i Bibeln (1917-års översättning) står i kap 1 vers 1-2: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.”
Vattnet är i Bibeln ofta en bild för fördärvsmakterna. Det var ju så att ondskan fanns före människans skapelse. Det är aldrig lätt att tala om ondskan, och våra tider är verkligen inte undantagna.
Att ”Guds Ande svävade över vattnet” ser jag som att Gud redan från början visade att Han är den Han är, den Högste. Ondskan kan härja men den är besegrad och har fått sin dom. Därmed finns det en gräns och ett slut för den.
 
Ibland har jag undrat över varför det står att mörker var över djupet. Kanske man kunde uttrycka det så att I begynnelsen skapade Gud universum. Sedan skapade Gud vidare detalj för detalj.
Om mörker då var över djupet, så kan inte Big Bang innebära väldiga explosioner av materia med kraftiga fyrverkerier och ljusfenomen. Kanske man skulle titta lite närmare på vad Big Bang-teorin innebär.
 
Som jag tidigare nämnde råder ofta en del missuppfattningar runt Big Bang. Teorin säger i alla fall följande: att precis efter födelseögonblicket låg den kosmiska temperaturen på ca 10 miljarder grader. Det betyder att universum bestod av en brännhet plasma av fotoner och diverse subatomiska partiklar. Kosmos var alltså ett oändligt och hett hav av bl.a. elektroner och protoner som var på tok för heta för att slås samman och bilda materia.
Kunskapen om denna tid är väldigt liten eftersom plasman som fyllde universum hindrade strålningen, alltså i form av ljus, från att komma undan. Universum var visserligen glödhett men man kunde inte se någonting. ”Mörker var över djupet”.
Därför kan vi ”bara” se drygt 13 miljarder ljusår bort trots att universum är 13.7 miljarder år gammalt.
 
Flera hundratusen år efter Big Bang hade universum svalnat så pass mycket så att framförallt vätekärnor kunde dra till sig elektroner. Först nu kunde det börja bildas elektriskt stabila atomer.
När mängden väte och helium ökade blev universum mer och mer genomskinligt, och de första stjärnorna började tändas i de väldiga gasmolnen. ”Och Gud sade: ’Varde ljus’; och det vart ljus” (1 Mos 1:3).
Även om Bibelns skapelseberättelser inte alltid beskriver alla detaljer, så tycker jag ändå att det är intressant att jämföra med vetenskapens landvinningar. Helt klart är i alla fall att före ”begynnelsen” fanns inget universum. Guds Ord däremot är evigt!

Det har sagts om kosmologin att det är en vetenskap som ständigt är ”under konstruktion”. Det allra sista som forskarna har skrivit i sina avhandlingar summerar och visar vår nuvarande förståelse av detta oändliga universum. Var så säkra på att fortsättning följer!

Språk är intressant och viktigt

Ett av mina större intressen är språk. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att språk är fascinerande. För ca 48 år sedan började jag skapa ett eget språk vilket kom att kallas straessiska (uttalas: ’sträjtschiska’). Jag hittade i samma veva också på ett land där man talade språket, ”straessash”. På svenska hette det straessien (’sträjtschien’).
 
Så här ser t.ex. början på ”Qe Arainez lecea” (Herrens bön) ut: ”Shou Shaipo, shiqit le tichem ceuste, idahlpo driqosafove duezz shacatt”.
Språket var ganska utvecklat, och förutom jag själv var mamma den enda som kunde tala det lite grand. En dag t.ex. hörde jag henne säga i köket. ”Tezze le scramic” (jag är hungrig). Hon använde dessutom en stark form av det personliga pronominet, så hon sa det verkligen med emfas.
 
Nu börjar jag glömma mitt gamla språk, men jag tänker varken repetera eller plugga vidare. Det får räcka med de språk som finns hos folk i allmänhet.
Icke förty så är språk intressant, och givetvis tillhör jag dem som är orolig för svenskan.
 
Hur står det till med svenskan då? Inte så bra, tycker jag. Talspråket är en sak, men även skriven svenska verkar bli allt sämre och det räcker med att läsa dagstidningar, se på TV eller gå i affärer för att inse det. Det haglar t.ex. av engelska, svengelska och anglicismer. Särskrivningar har blivit legio.
Jag har absolut ingenting emot engelska, tvärtom, jag har alltid tyckt bra om det språket. Däremot blir det väldigt snett med denna omåttliga influens som engelskan har på svenskan idag, och det är inte engelskans fel utan det beror på att vi låter det ske.
 
Många gånger får man höra uttalandet: ”ja men svenska språket är så fattigt, det finns ju inget ord för det ena och det andra”. Jag säger bara som i ett känt barnprogram, ”FEL, FEL, FEL, FEL”! Svenskan är ett rikt språk, det är bara det att vi inte låter det flöda. Engelskan tar över mer och mer, och det är på flera vis en helt onödig engelska eftersom det finns svenska ord och uttryck i mycket större utsträckning än vad vi tänker på.
 
Nio historielärare vid Uppsala och Linköpings universitet gjorde för en tid sedan ett uttalande om att studenter överlag är dåliga på svenska idag, och säger att språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna.
Allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen överlag eländig.
De aktuella lärarna sammanfattar det så här:
”Att historiestudenter saknar grundkunskaper i historia har vi accepterat. Men när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”.
 
Redan under min gymnasietid klagade universiteten över att studenterna inte kunde svenska när de kom från gymnasiet. Givetvis var det redan i grundskolan som bristerna grundlades.
Det är ingen slump att det heter grundskola. Det är som med all annan utveckling, ”det måste krökas i tid det som krokigt ska bli”. Det är möjligt att man missuppfattade ordet ”kröka”, inte minst på gymnasiet.
 
Samtidigt håller svenskan, till förmån för engelskan, på att överges som verksamhetsspråk inom högre forskning och utbildning liksom inom viktiga delar av näringslivet. Det finns en risk att svenskan bara blir ett språk för vissa vardagliga sysslor och gamla traditioner, och inte det språk som alltid kan användas i Sverige. Då är det verkligen illa. Vi bestämmer faktiskt själva vart det ska barka hän.
 
Ett ord som jag avskyr är ’språkpolis’, och det är inte bara själva ordet utan även företeelsen. Det skulle vara mig främmande att rätta någon som uttrycker sig ”felaktigt”, och det handlar inte om det heller. Ingen talar förresten korrekt svenska, och det skulle nog uppfattas som lite märkligt om någon gjorde det.
Däremot är det tragiskt när man ser människor som har språket som yrke, författare, kulturarbetare, journalister, och korrespondenter m fl, uttrycka sig bristfälligt på en dålig och rent felaktig svenska. Kan inte de, vilka kan då?

Myror inomhus

Även om myror lever och boar ute i naturen så händer det att några ibland letar sig in i byggnader. Den vanligaste myran inomhus är trädgårdsmyran (Lásius niger). I folkmun kallas den ofta svartmyra. Den brukar hittas inomhus under våren då den precis har vaknat ur vinterdvalan, den är då hungrig och på jakt efter sötsaker.
Något skadedjur kan man inte påstå att trädgårdsmyran är, men det är säkert tillräckligt irriterande att hitta dessa djur på golvet och i köksskåp m.m. Den kan i och för sig bygga tillfälliga bon inomhus, bl.a. i blomkrukor, men de riktiga bona finns i jorden t.ex. under stenplattor i trädgården. Den tillhör jordmyrorna och det är endast de söta matprodukterna i våra hem som lockar in dem. Detta brukar pågå fram till försommaren. Under resten av sommaren håller de sig ute i sitt rätta element. Om det är fråga om en myrinvasion kan man behöva hjälp med att sanera bostaden, i annat fall försvinner det tillfälliga störningsmomentet av sig självt fram på sommaren.
 
Skadlig kan däremot hushästmyran (Camponótus herculeánus) vara. Den förekommer normalt i tät skog där den lever i ved av framförallt barrträd. Arten kan även lägga sina bon i hus och gör då stor skada i trävirket. Trots att de är stora, drottningen kan bli upp till 17 mm, så märks de inte alltid förrän de redan har gjort ordentlig skada på huset.
För 45 år sedan började vi renovera ett gammalt torp, och när vi rev ena husväggen förekom hushästmyror där i stor mängd.
 
Det finns en myra som under de senaste decennierna har blivit allt vanligare i Sverige, nämligen faraomyran (Monomórium pharaónis). Den har tropiskt ursprung men har spridit sig över stora delar av den tempererade världen. I Sverige hittar man den bara inomhus då den inte alls tål kyla. Den dör redan vid ±0°.
Den förekommer ofta i livsmedelsrelaterade miljöer som bostäder och vissa lagerbyggnader. Inte minst sjukhus är besökta och faraomyran kan där t.ex. ta sig in i patienters sår och orsaka infektioner samt sprida smitta. Den tillhör dvärgmyrorna och är således väldigt liten, arbetaren är inte mycket mer än 2 mm, så den kan lätt krypa in i små utrymmen och är därför ovanligt svår att få bort från våra innemiljöer.
 
Detta var bara några få exempel på när myror tar sig in i byggnader och kan orsaka skada. Myror är annars nyttiga som t.ex. renhållare, fröspridare och pollinatörer. Det är en mycket framgångsrik insektsfamilj. Det finns åtminstone 14 000 arter i världen vilket inte är så mycket egentligen. Detta kan jämföras med skalbaggarnas artantal vilket är ca 400 000 i hela världen.
Myrornas framgång ligger i att de är så många i individantal. Myror återfinns över nästan hela världen, och har tillsammans beräknats utgöra i genomsnitt 15-20 % av den totala biomassan av landlevande djur (i tropiska regioner mer än 25 %). Uppskattningen av antalet individer i världen varierar, men den mest etablerade siffran uppgår till totalt tio biljarder (10 000 000 000 000 000), vilket antas motsvara en procent av den totala insektspopulationen och på så sätt anses myror utgöra den största populationen av alla landdjur. Bara i Sverige finns en biljon (1 000 000 000 000) individer.
 
I Sverige finns omkring 80 arter myror fördelade på fyra underfamiljer. De två största underfamiljerna är bitmyror med ca 40 arter och ettermyror med ca 35 arter. I underfamiljen doftmyror finns bara några få arter och underfamiljen stingmyror representeras bara av en enda art i Sverige.

Vissa är riktigt giftiga


Vit flugsvamp (Amaníta virósa).
 
Det finns många fina matsvampar i Sverige, åtminstone dryga 100-talet arter. Man får dock vara noga med dem man plockar till mat, så att inga giftiga svampar slinker med.
Här presenteras några av de mest giftiga svamparterna vi har i vår natur. De är rätt lätta att känna igen bara man har en viss grundkunskap om dem, och värstingarna finns bland skivlingarna.
 
På bilden ovan har vi alltså vit flugsvamp, vilken är är en helvit skivling. Fotbasen är uppsvälld och omgiven av en strumpa/volva. Ringen är ofta rudimentär och sitter långt upp på foten. Ibland kan ringen sitta fast i hattkanten eller saknas helt. Lukt svag eller obehagligt kvalmig. Den växer i flera olika skogstyper men ofta i djup mossa. Dödligt giftig!

Den innehåller, precis som lömsk flugsvamp (Amaníta phalloídes) vilken huvudsakligen förekommer i kalkrik lövskog, parker och trädgårdar, amatoxiner som angriper framförallt levern. Jag har tyvärr ingen bild på den lömska flugsvampen. Den liknar den vita men hatten är grönaktig och har inväxta mörka radiära trådar i densamma. Det finns även en del andra skadliga ämnen i dessa flugsvampsarter, men det är amatoxinerna som är farligast bl.a. p g a att de är värmebeständiga. De går alltså inte att "koka bort". De är också olösliga i vatten. Det mest potenta giftet i dessa båda svamparter heter α-amanitin och tillhör amatoxinerna.

Symtomen vid en obehandlad eller alltför sent behandlad amatoxinförgiftning omfattar tre olika stadier. Efter 7-12 timmar drabbas man av akuta buksmärtor med illamående och kräkningar samt vattentunna diarréer och blodtrycksfall. Detta håller på i upp till ett dygn, ibland längre.
Sen inträder en skenbar förbättring och man känner sig riktigt bra, men detta är bara en illusion.
Ganska snart mår man sämre igen och nu inträder den riktigt allvarliga delen av förgiftningen. Man får svullen och ömmande lever, gulsot och minskad urinproduktion. Till slut blir man medvetslös och dör. Detta sker ungefär 4-7 dagar efter det att man har ätit av dessa svampar.
 

Toppig giftspindling (Cortinárius rubéllus).
 
Detta är en annan farlig svamp i Sverige. Den är brun med rätt kraftiga rostbruna glesa skivor. Lukt ungefär som rättika eller rädisa. Fotbasen är en aning uppsvälld och smalnar snabbt av lite rotliknande. Dödligt giftig! Giftet som heter orellanin angriper framförallt njurarna.

FARLIG är denna svamp för att den innehåller ett gift som slår ut njurarna. Dialys behövs och kanske också njurtransplantation.
LÖMSK är den för att inkubationstiden (latenstiden) är åtskilliga dagar, från 2-4 dagar upp till 2 (kanske 3) veckor. Då tänker man säkerligen inte på att det var svamp som orsakade sjukdomstillståndet. Man kanske inte ens kommer ihåg att man ätit svamp 2 veckor tidigare.
Förrädiskt är också att inga illamåenden med mag- tarmretningssymtom brukar förekomma, utan när man väl märker att man är sjuk är ofta njurarna ordentligt skadade.
Symtomen är trötthet, stark törst, en brännande känsla på tunga och läppar, aptitlöshet, frossbrytningar, muskel- och buksmärtor samt värk i njurtrakten. Urinutsöndringen ökar för att sedan successivt upphöra.

Den toppiga giftspindlingen är särskilt vanlig i västra Götaland, där den ofta växer i mossig granskog. I denna naturtyp trivs också trattkantarell. När folk plockar "trattisar" får man vara vaksam så att ingen toppig giftspindling kommer med. De är ju egentligen inte lika men är man slarvig, så kan det ske.

Vid minsta misstanke om att man har fått i sig vit flugsvamp, lömsk flugsvamp eller toppig giftspindling: Uppsök läkare!
Ju tidigare desto bättre, för då kan man helt häva dessa förgiftningar utan att egentligen få några bestående men.

Det finns ytterligare ett antal ordentligt giftiga svampar i Sverige, men känner man igen dessa tre har man i alla fall koll på några av de allra värsta.

Sammanfattningsvis:
Man ska alltid vara hundraprocentigt säker på den svamp man plockar till mat! Nittionio procent räcker inte.
Nybörjarregeln är: plocka aldrig vita svampar med vita skivor och inte heller bruna svampar med bruna skivor!

Reflexion


 
Denna tid på året är möjligen också reflexionens tid? Det är bra att man ibland, eller ofta, får lite tid för eftertanke och funderingar. Om jag får leva och ha hälsan så har jag fem år kvar till pensionen. Även om jag anser att man efter det att man har passerat de femtio inte börjar störtdyka utför utan befinner sig några år på högplatån, så börjar det ändå så sakteliga att gå mot höst mänskligt sett. Många närstående, släktingar och vänner, har avlidit, och de blir bara fler och fler. T.ex. har tre stycken i min konfirmationsgrupp lämnat det jordiska sedan några år tillbaka. Man kan inte undgå att ägna de stora existentiella frågorna en tanke, och den bibliska eskatologin får för varje år större aktualitet.
 
Det är ändå både hoppfullt och glädjande att t.ex. få träffa goda vänner och andra trevliga medmänniskor, att vara ute i Guds underbara natur och att kunna se framåt. Luther säger väl ungefär så här, att han skulle plantera ett träd idag även om han visste att jorden gick under i morgon. Vi kan inte resignera och säga att det inte är lönt att göra någonting längre, utan vi måste hela tiden se framåt och förtrösta på Gud och hans löften! Och det får vi be om Guds nåd och hjälp att kunna göra.
 
På min konfirmationsprästs gravsten står det: "Allt av nåd". Så är det. Vi kom hit nakna, och vi lämnar denna jord lika nakna.
Vad händer däremellan? Jo, bl.a. uppfostras vi, i bästa fall av goda föräldrar. Vi är försvarslösa som bäbisar och därför är vi beroende av dem, precis som vi är beroende av Gud vår Far.
De som inte har haft bra föräldrar och kanske tänker på barndomen med fasa har säkerligen svårt att se Gud som en god Far.
Jesus säger att Gud är vår Far, och då är det verkligen så. Han är den Sanne, Gode, Ende och Evige Fadern. Ser vi också hur Jesus gjorde allt vad Fadern sa till honom att göra, för vår skull, så ser vi också vad kärlek är.
 
Vi har inte bara möjlighet att reflektera över tillvaron, utan vi kan också vara reflexer. Precis som rimfrosten på bilden ovan reflekterar ljuset, så får vi återspegla Guds eviga ljus, Guds kärlek till oss i Kristus Jesus. Då smälter det frusna! Ibland kan det t o m vara så "enkelt" som att vi t.ex. skulle kunna få en annan människa att le. Då kan vi vara säkra på att Gud själv också gläder sig. En av de mest underbara förvandlingar som finns är att en ledsen människa blir glad igen och spricker upp i ett hjärtligt leende.
 
Jag måste erkänna att jag förut tyckte att detta med Guds SON var lite konstigt, det är ju mänskligt. Ja, det är just precis vad det är, mänskligt alltså, och Gud är mänsklig. Vi är skapade till Hans avbild. Gud kom inte till oss i form av ett spektakulärt och opersonligt fyrverkeri, utan som en levande människa. Inget mänskligt är främmande för Honom, inte ens den djupaste ångest.
 
Gud är också Gud och har ett perspektiv som vi inte har. Namnet på det perspektivet är bl.a. hopp. I Jeremia 29:11-14a står det: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren”.
Gud vill oss, och det tar jag ofta fasta på när jag inte alltid kan se meningen med lidandet som jag själv och mänskligheten i övrigt går igenom.
 
Det finns en latinsk sentens som man kan göra till sin devis: ”Carpe diem, quam minimum crédula póstero”. Dvs: ’Fånga dagen (egentligen ’plocka dagen’), och förlita dig så lite som möjligt på morgondagen’.
Det är inte fråga om att vara ansvarslös, utan det har att göra med att kunna leva i nuet och ta vara på den dag som är.
”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren”.

Äldre inlägg

Nyare inlägg